Detta inlägget är till dig stumpan. Jag vet att du har det bra och är där du vill vara nu, men det är så fruktansvärt svårt för dem som lämnas kvar här..
Jag vaknade vid 9, hade inte sovit så mycket alls.. Jag visste att klockan 13:30 idag händer det.
Jag gick upp, duschade, åt frukost och sen gick vi ut allihopa med Assie en sista gång. Hon var så lycklig, hon fick bada i havet och spralla runt precis hur mycket hon ville. Godis åt hon så mycket hon orkade och var så lycklig så lycklig. Vi filmade och fotade och Assie lyste av att stå i centrum. Vi gick ett bra tag med henne och sen när vi kom hem satt vi ute med henne i trädgården och tog vara på tiden bäst vi kunde, sorg och tårar föll i hennes päls och hon slickade bort tårarna från mitt ansikte. Älskade lilla vännen, mina kinder har varit blöta hela dagen. Klockan 14:00 sa Elliot och beppe hejdå till henne hemma i hallen och jag och mamma satte oss i bilen med en glad Assie som älskar att åka bil. Mot stan och veterinären bar det. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna men jag försökte så gott jag kunde för Assies skull.. Hos veterinären fick vi vänta en stund i väntrummet och det var precis som om Assie förstod varför vi kommit dit för hon ville ta sig godis och direkt gå hem igen, så brukar hon inte bete sig när vi är där i vanliga fall. Åh vad jag önskar att det bara var en rutinkontroll för hennes höfter eller något så att vi fått ta med henne hem igen, men det var det inte. Vi gick in i rummet och hon fick en spruta som gjorde att hon blev lugn och somnade. Hon snarkade högt precis som vanligt och tårarna rann ner för mina kinder. Veterinären rakade av lite päls från hennes framben och efter en stund hade det blivit dags för Assie att få sin andra spruta. Den som gjorde att hon somnade för alltid. Jag ville bara strunta i hela skiten och åka hem igen! Hon fick sprutan och jag hade mina armar runt henne hela tiden och plötsligt rörde inte hennes mage och bröstkorg sig upp och ner längre. Hon blev kall om läpparna och tungan som stack ut ändrade färg från rosa till blå. Det var fruktansvärt att se, men jag är glad att jag fick vara med ända ut i det sista. Vi klippte av hennes fina lockar från öronen och tog med oss hem. Det kändes så overkligt att sätta sig i bilen utan Assie. Jag storgrät hela vägen hem. Med locken i ena handen och kopplet i andra fick tårarna rinna utan att torkas bort. När vi kom hem satte vi oss i bilen allihop och åkte till Hovs Hallar för att få något annat att tänka på. Det var lugnt och inga tårar där, men i bilen hem kom det igen. Och att öppna dörren hemma utan att mötas av en superglad Assie kändes overkligt och extremt sorgligt.
Jag vet att du har det bra och slipper ha ont i dina höfter mer nu, men jag saknar dig så himla mycket lilla bebis. Tack för 5 fina år. Jag älskar dig! /Din Felicia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar