Nightmare without waking up

Detta inlägget kommer förmodligen att bli det jobbigaste jag någonsin skrivit. Som att drömma det värsta, men aldrig vakna.
För exakt en vecka sen var jag med i en bilolycka.

Onsdagen, som för övrigt var väldigt trevlig med promenad på stranden med Bianca på dagen där vi smed planer på vad vi ska hitta på de närmaste veckorna. På kvällen körde jag med Bianca och Mia på coffee group i Albany, vilket var väldigt roligt och mysigt! Efter coffeegroupen körde jag Mia och Bianca hem. När jag släppt av Bianca vid hennes hus fortsatte jag köra hemåt. Cirka 500 meter senare krockade jag med en annan bil. Mer än så vet jag inte. Jag har fått reda på i efterhand att vi krockade med fronterna mot varandra, men själv minns jag nästan ingenting.

Jag minns att jag satt i bilen efter olyckan. Tittade ner på mina ben, såg att byxorna gått sönder på mitt vänstra knä. Istället för tyg såg jag ett jack på 10 centimeter i mitt knä. Vänta va? Vad har hänt?! Jag kunde inte röra mina ben alls och såg bara blåljus, poliser, ambulanser och massor av folk. Annars mörker. Jag skrek "get me out of here!" till en kvinna precis utanför min bil eftersom jag inte kunde öppna bildörren. Alla sa att jag skulle hålla mig lugn och invänta polis och ambulans. VAD FAN HAR JAG GJORT?! Ekade i mitt huvud.

Någon skar sönder bilen för att få ut mig. Någon placerade mig på en bår för att få in mig i ambulansen. De skar sönder mina kläder och jag grät i panik när de skar sönder min favoritjacka från London.

På sjukhuset fick jag höra att jag haft änglavakt som var vid liv. Jag placerades i en annan bår med nackkrage och saker som höll mig fast. Jag kände inte smärta. Jag kände panik. Jag fick röntgas, ta prover, sövas och opereras. Efter operationen fick jag veta att jag brutit mitt högra ben och en liten del av höften. Också att de fixat jacket i mitt vänstra knä.

6 dagar låg jag inlagd på Auckland City Hospital, hittills de värsta 6 dagarna i mitt liv. Jag åt knappt något alls på sjukhuset, sjuksköterskorna var inte snälla, mina "rumskamrater" var fruktansvärda och sjukhuslukten gjorde mig sjukare.

Igår skrevs jag ut och har nu fått komma hem till min värdfamilj. Jag linkar på kryckor så gott jag kan och ska förmodligen göra det upp till 8 veckor framöver. Jag äter smärtstillande och morfin varje dag. Jag kan inte göra något själv och behöver duschstol. Jag kan inte sova och är fruktansvärt trött på att bara ligga på rygg eller sitta upp. Jag känner mig som en handikappad döing.

Skadorna kommer läka och jag kommer bli helt återställd. Säger de. Själv undrar jag om jag någonsin kommer läka. Såren jag har i min själ lär sannerligen inte läka. Detta kommer jag leva med resten av mitt liv. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att börja minnas. Rädd för om det kanske var mitt fel? Vad hände? Rädd för att bli psykiskt störd, och framförallt rädd för att någonsin köra bil igen.

Just nu vill jag bara krypa ut ur min kropp och hoppa i min gamla. Jag vill spola tillbaka tiden och tacka nej till coffee groupen. Jag vill inte vara som jag är nu. Jag är inte jag längre, så frågan är, vem fan är jag nu? Ett handikappat psycho? Jag har ingen aning.